När man är sjuk ligger i alla fall jag och funderar över saker och ting.
Idag har varit en sådan dag. Jag känner mig bättre i huvudet men jag har ändå tagit det lugnt, borsett från att jag jobbade 4 timmar idag. Men men, pengar behövs och jag känner mig faktiskt piggare än på länge.

Åter till ämnet.
Jag satt idag och tänkte tillbaka på skolgången på Lars Kaggskolan.
Vilka fina minnen man har från den skolan. Men ändå är det inte dessa innifrån skolbyggnaden som jag kommer ihåg mest. Det är andra minnen. Det är minnen med Annica, Dennis och Andreas. Dom är starkast. Saknar dessa tre så ofantligt mycket.

Jag kommer ihåg alla måndagar man skulle upp tidigt, redan klockan 05.50 började mobilalarmet att tuta. Då skulle man upp, duscha och äta frukost. Sedan bar det iväg sisådär klockan 07.00 med Jonssons. Första och andra åren var det bara Annica och Andreas med, sen kom Dennis in sista året, dvs 2006. Visst vi hade honom med några gånger till Skansenskolan åren innan, men dessa gånger kommer jag knappt ihåg. Det var alltid så tyst i bilen på morgonen. Alla var trötta, men vi bet ihop ändå. Det enda som hördes var radion, och där spelades antingen Rix MorronZoo eller Äntligen morgon. Det var skönt att sätta sig i bilen.

Måndagarna var också sköna på sitt sätt att vi alltid handlade efter skolan. Det var alltid Maxi-måndag på just måndagar. När jag aktiverade självscanningen för en gång, ja då var det så mycket roligare och handla. Man tittade stolt på dom som stod i rullbandskassorna och tänkte "Varför självscannar dom inte, det går ju så mycket fortare?" Men vi lät dom stå där. Blip-Blip. Sen bar det antingen hem i bil, eller på en cykel.

Ett annat starkt minne är alla tisdagar. Många gånger hade vi PT (PizzaTisdag) dessa dagar. Det var nästan alltid prat om pizza på dessa dagar. Oftast var det väl kanske jag som drog upp det här med att beställa pizza och förmedladedet vidare till Dennis, men inte alla gånger. Vilka minnen.

Alla dagar då vi var "sjuka" var också underbara dagar på något sätt. Även att vi visste att vi gjorde fel, så känndes det så rätt för stunden. Var vi "sjuka" hade vi alltid nästan något annat att göra istället, som ansågs viktigare än skolan. Många av dessa saker ska ej nämnas här för då får jag väl syndafloden efter mig eller nåt, men det var kul, visst var det?

Fredagarna var också ett dilemma. Jag slutade vill jag minnas i årskurs två väldigt sent på fredagarna. Skjutsen hem, hotade oftast med "Vi kör om du inte är hemma vid klockan 16.00" Jag tog oftast dessa "hot" på litet allvar. Men menade ni verkligen det ni sa? Skulle ni lämna mig kvar i Kalmar om jag inte dök upp klockan 16.00? I alla fall fick man alltid kasta sig på cykeln hem, diska, vattna blommorna, städa, packa, springa över till Funkabo. Och alltid så stod skjutsen där och väntade, även om jag dök upp klockan 17.00. Men det var det värt, att jäkta alltså. 

Jag cyklade alltid till skolan. 4km blev det väl sisådär varje dag. Vilken kondition jag måste haft. Jag cyklade i ur och skur. Var det regn, ja då cyklade jag. Snöade det uti bara tusan så cyklade jag. Det kvittade om det var en halvmeter snö på cykelbanan, eller glashalt. Jag cyklade ändå. Nu för tiden är jag knappt utanför huset. I alla fall så tränar jag ingenting. Och det märks tydligt. Jag orkar knappt springa längre. Dennis har börjat springa i Kalmar ju, jag vill också vara med honom. Men det går ju inte när jag sitter här hemma. Å att springa själv det gör jag bara inte.

Ja det är sannerligen bara roliga minnen som jag har, och dom kommer jag ihåg. Dom dåliga har jag glömt för länge sedan.

Tack och bock!