Oh herregud. Jag har varit med om något stort. Det största som inträffat i mitt liv hittilss faktiskt. Jag trodde aldrig att det skulle vara så här otroligt roligt. Men gud så jävla underbart det var. Kalmar FF är fanimig Svenska Mästare 2008!

Söndagen började med tidig uppstigning. Åt en rejäl frukost för att klara förmiddagen. Framför oss hade vi en resa på cirka tre timmar till Halmstad. Började resan med att tanka i Färjestaden för att sedan hämta upp de övriga resenärerna; Andreas, Annica och Dennis i Funkabo city. Exakt klockan 09.00 vred jag om tädningslåset på bilen och den startade med ett morr. Nu var vi äntligen på väg mot Halmstad city.

Vi flög liksom fram över Sverige. Resan till Halmstad var cirka 25 mil, men det känndes ungefär som att köra hem till Öland, dvs fyra mil. Men på dessa 25 milen hann vi bli omkörda två gånger av Barometerns reportar. Sista gången vi såg dom stod dom i en poliskontroll en bit innan Halmstad. "Försten till Halmstad!" Och vi vann. Längs med vägen fanns också FF-bilar och minibussar. Vi bara fick loov att köra om en av dessa och dom tutade och vinkade åt oss. Vi hade pimpat upp bilen i FF-färgerna genom att binda haldsukar genom hela bilen, och som grädde på moset hade Dennis spänt upp min UEFA-halsduk i baksätet så det syntes bakifrån vilka vi var.

Väl inne i Halmstad fann vi ganska snabbt en parkeringsplats väldigt nära Örjans vall. Gångavståndet var väl cirka 500m. Vi beslöt oss ganska fort att gå ner till stan och kolla läget samt äta lite. Vädret var ganska skapligt när vi anlände men molningt. Det tunga regenet som var på väg hängde i luften. När vi väl kom in till Halmstad city möttes vi av klungor av KFF-supporters. Dom skrek och sjöng och vi rycktes nästan med i stämningen som var. På resturangen sjöngs det friskt också. Jag är inte den som skriker osv, men det var nästan att jag gjorde det på lunchen också. Men jag lät bli.

Väl efter lunchen så begav vi oss till Örjans vall. Vi var väl nästan först in. Dessutom hade regnet nu börjat ösa ner. Vi hann inte gå många meter mellan city och vallen innan vi var totalt genomsura. Men va tusan gjorde det tänkte vi. Vi lever bara en gång och vi gör bara detta en gång om året. Vi kom i alla fall in på bortaläktaren där merparten FF-supportrar skulle in också. Samtidigt som vi kom in rullade den ena bussen efter den andra in på grusplanen bakom Örjans vall. Det må ha varit en mäktig syn för alla bilister som mötte alla dessa bussar på väg 25. Över 60 bussar sägs det ha anlänt till Halmstad.

Väl upp på en av de tre läktarna stod vi och förfrös fötter och händer när vinden piskade regnet i ansiktet. Men fy fan vad underbart. En timme och 30 minuter innan matchstart stod vi på läktaren. Det blir en del upprepningar nu. Men strunt samma. De är så mycket känslor som skall komma ut så jag vet inte vad. Jublet visste hur som helst inga gränser när Kalmar FF-spelarna äntrade planen för uppvärmning. Och då hade vi inte ens kommit till matchstart. Hela Örjans vall höll igång under uppvärmningen och vi fick till och med Marcus Lindberg att börja dansa.

Matchstarten närmade sig och klackledarna gjorde vad som kunde för att elda upp just sin sektion. Lite synd faktiskt att det inte gick att samordna så att alla tre sektionerna på Norra läktaren var med på samma ramsor. Den läktaren vi stod på var väl den som var sämst. När han ledare ropade att vi skulle skrika "Andra sidan är ni klara?" skrek vi istället till svars till honom "Jajamänsan fattas bara!"

Men vilken förbannat mäktig syn det måste varit för FF-spelarna att kliva ut till. Detta var fanimig större än Fredriksskans. Det måste det varit. Det var FF-folk precis över hela Örjans Vall. På sittplats var det hur mycket folk som helst, på ståplats till höger och rakt emot oss var det smockat. Någonstans där på södra läktaren stod Anna-Karin och Christian. Vi tänkte på dom. Det gjorde vi. Medan himmlen faktiskt sprack upp ovanför oss.

Matchen var igång och Kalmar FF tog komandot direkt med vinden i ryggen och lyckades nästan med detsamma peta in en boll. I den trettonden minuten fick så Sobralense in bollen bakom Magnus Bahne i HBK-målet. Jublet visste inga som helst gränser på vår läktare. Jag stod i perfekt vinkel för att se att bollen skulle gå in. Hela Örjans vall kokade. För att vi inte skulle koka sönder öppnade sig himmlens portar ännu en gång direkt efter målet. Så mycket som det regnade då under fem minuter, så mycket hade det inte ens regnat under hela tiden tidigare på dagen.

Första halvleken präglades annars av mycket kamp och ett vilt kämpande HBK. Kalmar fick två skador dock på två nyckelspelare, Viktor Elm som gjorde sista matchen i den rödviat tröjan samt målskytten Sobralense. Två byten redan i första halvlek måste ha svidit ordentligt. Kalmar FF hade annars bud på ännu fler mål. Dauda hade ett skott i stolpen innan halvleken tog slut. KFF-spelarna gick ut i halvtidsvila som Svenska Mästare.

Andra halvlek gick så fort så jag visste knappt om jag drömde. Halmstad hann med att både kvittera och ta ledningen. Samtidigt kom det upp på storbildsskärmen att Elfsborg ledde med 2-0 i Gefle. En viss oro sped sig i klackarna runt om planen. Skulle detta hålla? Samtidigt började Aftonbladet att kasat upp guldlöpsedlar och hattar och vantar att klappa med som det stod SM-GULD på. Innerst inne visste nog alla att detta skulle gå vägen. I den 87:e minuten så kom så kvitteringen från Kalmar FF. Dessförinnan hade Brasse-Lasse haft ännu en boll i virket. Skyttekungen Patrik Ingelsten krönte säsongen med att smäcka in ännu ett mål, dessutom på Örjans Vall där han blev utbuad och ratad för några år sedan. Då visste inte jublet några gränser. Som det skreks. Jag gick nog till och med upp i falsett eller vad det heter. Direkt efter målet så small det till så in i helvete precis nedanför oss. Det var tur att jag inte var allt för kissnödig för då hade det hänt en olycka. Det var till och med så ordningsvakterna ryggade tillbaka nere på planen.

Sedan när slutsignalen ljöd så formligen forsade det in folk på innerplanen. Jag var fast besluten att INTE springa in. Men jag kunde inte hålla mig liksom mina vänner. Vi var också där. Fy fan vad underbart. jag älskar alla som var där. jag älskar mina fyra resekamrater som var med mig hela dagen. Tack för att ni gjorde den 9:e november 2008 till något alldeles extra.

Hemresan sedan var bara en enda lång transportsträcka. Det gick så jäkla snabbt hem. Fast mellan Växjö och Nybro var det så helvetes långt. Väl hemma i Kalmar sen så åkte vi till Stortorget för att fira de hemkommande spelarna. Bussen rullade in på torget vid klockan 22.07 och där hade över 8000 personer samlats. Vilket jubel, vilken stämning!

Igår var det också fest på Stortorget. Men det är en annan historia som vi får ta en annan dag.