Jag trodde aldrig att det skulle vara så svårt att lämna av delar av familjen Jonssons på Kalmar Airport. För övrigt Sveriges minsta flygplats. Tänkte att detta blir en baggis. Bara lämna av dom och sen åka hem. det blev inte så. Det blev ett helvete. Ett helvete som kommer pågå tills dom kommer hem och långt efter det också. Allt på grund av att jag inte kunde följa med.

Johannes påstod att han såg hur ledsen jag var, och det var jag ju också. Innerst inne. det kom inga tårar, men det brände på insidan av att se dom åka iväg. Det sista jag såg av dom var när dom knallade in i gaten. Det smärtade otroligt när jag gick ut genom dörren och satte mig i bilen. På väg hem till Öland satt jag bara och tänkte. Tänkte på hur dom skulle ha det osv. Jag hade aldrig kunnat tro att jag skulle sakna dom så mycket som jag gjorde då. Och att Gran Canaria skulle sakna mig så mycket. Hade jag haft mitt pass med mig i lördags och det funnits en plats på planet ner till Gran Canaria hade jag tagit chansen. Jag hade gjort det. Allvarligt.

Den riktiga smärtan kom först när jag kom hem och satte mig vid datorn och klickade mig in på kalmarairport.se för att se om/när planet skulle lyfta. Pricka 19.16 lyften dom från Kalmar. Då drömde jag mig tillbaka för att försöka känna den där känslan av när ett flygplan taxar ut på startbanan och drar på full gas. Man trycks bakåt, och planet rusar fram i en härligt ruskig hög fart. Planet stiger och man mår bara underbart. Den känslan fanns inte hos mig. Hur jag än försökte nå den så fanns den inte. Jag kom fram till att jag behövde uppleva den på plats för att kunna känna den. Men jag satt ju på Öland, i ett mörkt äckligt vinterlandskap. Kvällen sen tillbringades utslagen i soffan för att se ännu ett skitavsnitt av Melodifestivalen. Ni märker redan här att kvällen var förstörd. Efter denna musiktävling så begav jag mig till datorn igen och klickade mig in på Gran Canarias flygplats för att se när dom skulle landa. Jag satt som klistrad med ångest och tårar vid datorn för att se att dom landade på Gran Canaria 00.20 svensk tid. Jag somnade.

Dagen igår och idag har varit förjävliga. Igår satt jag enbart och tittade på flygplan som lyfte och landade på flygplatser, samt massor med webbkameror från Playa del Inglés för att iaf få se hur vädret var där bland annat. Ni tycker säkert jag är sjuk i huvudet. Men låt mig vara det då.

Nu får jag inte se dom fören om två veckor lite knappt. Jag planerar faktiskt att åka och hämta dom när dom kommer hem igen den 7 mars.

Nu är klockan 21.43 lokal tid på GC. Dom har säkert varit hos knodden ikväll och ätit en utsökt god pizza eller fläskkotlett. Nu kanske dom är på väg hem till sina lägenheten för att sätta sig på balkongen och spela hjärter ett tag. Men det fattas någon. Lilla Andreas. Just det. Han sitter ju hemma i Kalmar och skriver blogg och mår allmänt dåligt över det. Jag vet att dom inte tänker så, men jag tänker så.

Som ni ser nedan så har jag redan kollat resor för nästa år. Då skall ingen, jag menar INGEN få förstöra min semester. Jag hoppas på två veckor då också. Men det får de övriga bestämma. Nej nu ska jag gå och lägga mig. För imorgon väntar ännu en dag i bunkern och utvisningsbåset, eller om man så vill; Media Markt och kassan.

Tjipp och hej!

Oh vilken helg. Först jobbet och sen härlig after work.
Eller ja någorlunda after work har det väl blivit. Skjutsade hem Sofie igår efter en händelserik dag.
Satt och snackade i hennes hall i en timme på golvet. Var lite mys sådär. Mitt i alltihopa ringer Lisa och tigger skjuts av mig till idag då. Fine sa jag och erbjöd mig skjuts. Åkte ifrån Sofie med två öl som tack för skjutsen. Passade kanonbra eftersom jag inte hade några hemma. Åkte till Maxi och handlade i en halvtimme och där verkade hela Media Markt vara. Först Jennie, som sa att hon sett Edgar för ngn minut sedan. Men jag hittade inte honom. Ringde honom med en gång och frågade vart han befann sig. Visade sig att han var uppe vid Pizzeria Oxen redan. Jo tjena någon minut sedan va. I alla fall så åkte jag hem, lagade mat och satte mig och spelade lite PS3 för att sedan byta till en film. Blev Beck-Advokaten. Spelade därefter ännu en match på PS3:an med mitt Fifa-lag.

Dagen idag har varit okej. Inte mer.
Hämtade och skjutsade hem Lisa idag. Fick till och med följa med upp och se hur hon hade det i sin lägenhet. Och som jag skrattade när jag var hos henne har jag inte gjort sedan jag vet inte när. Fy fasiken vad rolig hon är. I alla fall fick jag se hennes nyinköpta TV. En Philips, som tydligen är inköpt på Siba. Ajabaja! Fyfy! Hur som helst hade dom det skitmysigt hemma hos sig, vilket jag inte alls har. Jag känner mig som värsta idioten. Jag kan ingenting om heminredning samt att det bliv jävligt stökigt hemma hos mig. Alla Cola-flaskor tar ju sin plats.

Nu ikväll har jag spelat ännu mera PS3 och kollat på Beck-film, denna gång live på TV4. Visserligen har jag sett den innan men den tåls att ses igen. Faktiskt. Och nu bloggar jag. Ja det är inte klokt vad jag gör mycket. Jag kan nästan allting faktiskt. Precis som Lotta.

Imorgon är det min lediga dag, jag ska tillbringa den här hemma i lägenheten med att städa. Städa, städa och städa. Låter ju hur kul som helst. Men jag vet hur det kommer bli. Jag kommer sova till klockan 11, gå upp äta frukost, sova lite till och sen lunch vid 14.00, spela lite PS3 sen inte orka göra någon kvällsmat.. Min dag i ett nötskal. Blir det någon städning gjord där? Nej inte alls.

Väntar mig i alla fall två samtal imorgon från två olika personer. Den som lever får se.

Nu ska ni vara jävligt tacksamma för att jag bloggat. Och då vill jag ha lite respons också för det. Gärna en kommentar eller två. Släng in tre när ni ändå är på gång. Dennis till exempel kommer jag inte sluta puffa fören han har bloggat igen. Så där har du anledningen till detta puffande Dennis.