Jag trodde aldrig att det skulle vara så svårt att lämna av delar av familjen Jonssons på Kalmar Airport. För övrigt Sveriges minsta flygplats. Tänkte att detta blir en baggis. Bara lämna av dom och sen åka hem. det blev inte så. Det blev ett helvete. Ett helvete som kommer pågå tills dom kommer hem och långt efter det också. Allt på grund av att jag inte kunde följa med.

Johannes påstod att han såg hur ledsen jag var, och det var jag ju också. Innerst inne. det kom inga tårar, men det brände på insidan av att se dom åka iväg. Det sista jag såg av dom var när dom knallade in i gaten. Det smärtade otroligt när jag gick ut genom dörren och satte mig i bilen. På väg hem till Öland satt jag bara och tänkte. Tänkte på hur dom skulle ha det osv. Jag hade aldrig kunnat tro att jag skulle sakna dom så mycket som jag gjorde då. Och att Gran Canaria skulle sakna mig så mycket. Hade jag haft mitt pass med mig i lördags och det funnits en plats på planet ner till Gran Canaria hade jag tagit chansen. Jag hade gjort det. Allvarligt.

Den riktiga smärtan kom först när jag kom hem och satte mig vid datorn och klickade mig in på kalmarairport.se för att se om/när planet skulle lyfta. Pricka 19.16 lyften dom från Kalmar. Då drömde jag mig tillbaka för att försöka känna den där känslan av när ett flygplan taxar ut på startbanan och drar på full gas. Man trycks bakåt, och planet rusar fram i en härligt ruskig hög fart. Planet stiger och man mår bara underbart. Den känslan fanns inte hos mig. Hur jag än försökte nå den så fanns den inte. Jag kom fram till att jag behövde uppleva den på plats för att kunna känna den. Men jag satt ju på Öland, i ett mörkt äckligt vinterlandskap. Kvällen sen tillbringades utslagen i soffan för att se ännu ett skitavsnitt av Melodifestivalen. Ni märker redan här att kvällen var förstörd. Efter denna musiktävling så begav jag mig till datorn igen och klickade mig in på Gran Canarias flygplats för att se när dom skulle landa. Jag satt som klistrad med ångest och tårar vid datorn för att se att dom landade på Gran Canaria 00.20 svensk tid. Jag somnade.

Dagen igår och idag har varit förjävliga. Igår satt jag enbart och tittade på flygplan som lyfte och landade på flygplatser, samt massor med webbkameror från Playa del Inglés för att iaf få se hur vädret var där bland annat. Ni tycker säkert jag är sjuk i huvudet. Men låt mig vara det då.

Nu får jag inte se dom fören om två veckor lite knappt. Jag planerar faktiskt att åka och hämta dom när dom kommer hem igen den 7 mars.

Nu är klockan 21.43 lokal tid på GC. Dom har säkert varit hos knodden ikväll och ätit en utsökt god pizza eller fläskkotlett. Nu kanske dom är på väg hem till sina lägenheten för att sätta sig på balkongen och spela hjärter ett tag. Men det fattas någon. Lilla Andreas. Just det. Han sitter ju hemma i Kalmar och skriver blogg och mår allmänt dåligt över det. Jag vet att dom inte tänker så, men jag tänker så.

Som ni ser nedan så har jag redan kollat resor för nästa år. Då skall ingen, jag menar INGEN få förstöra min semester. Jag hoppas på två veckor då också. Men det får de övriga bestämma. Nej nu ska jag gå och lägga mig. För imorgon väntar ännu en dag i bunkern och utvisningsbåset, eller om man så vill; Media Markt och kassan.

Tjipp och hej!