Så klev man då in på genom den röda dörren, in i bunkern, denna morgon den 20/7 för tjänstgöring i den rödsvarta uniformen. Här var det ingen rast och ingen ro, bara slita och släpa. Det har bland annat skett stora förändringar ute på fältet. Vårt grannland har bland annat dykt upp för att hjälpa oss att positionera om visa av förbanden. Bland annat har dom vita amiralerna har flyttats omkring och fått utökat område att patrullera på. Dessutom har walki-talkieförbandet fått en minskad yta att röra sig på. Det är väl ungefär det som jag hunnit uppfatta som den soldat jag är.

Alltså, ingen förändring i sambandscentralen. Vi har det fortfarande lika jävligt. Men sånt är livet. Det är i alla fall skönt att kamratskapen är god i bunkern. Men jag saknar några av mina allra käraste kamrater.